Vi ÖVERLEVDE det värsta jag varit med om

Herregud, det är vad som snurrar i mitt huvud just nu. Lollo och jag hade planerat att ta stan sista dagen i Nya Zeeland och satt på en lunchresturang mitt inne i Christchurch för att käka lite Thaimat innan vi skulle åka hem. Vi satte oss ner vid fönstret för att beställa och precis då kom en sekuritasvakt in för att kontrollera att brandlarmet fungerade. Vi pratade lite med honom och han frågade oss var vi var i från och sådär, det var ett trevligt samtal. Sedan fick vi in vår mat och satt och pratade och hade roligt. DÅ PRECIS MITT I MATEN BÖRJADE ALLT HOPPA, GOLVET RÖRDE SIG, DET VAR ETT ENORMT LJUD; FÖNSTRET SKALLRADE OCH MATEN FRAMFÖR OSS OCH STOLARNA HOPPADE..


Vi tittade på varandra och sedan ut, Lollo skrek -UT, VI MÅSTE UT!!!!!!!!!!! Jag hann inte reagera utan flög upp ur stolen, ut genom dörrarna och när jag skulle ta fotfäste för att fly fanns inte marken där, jag föll handlöst till asfalten, hann inte uppfatta någonting. Men fallet räddade våra liv. Lollo kom springade bakom mig, fick upp mig på fötter och precis när vi skulle fly ut i gatan kommer betongklossar från huset ovanför som fullkomligt rasar samman....så nära döden har jag aldrig varit. Ut i gatan har jag inget annat att tänka på än, HERREGUD DET HÄR ÄR PÅ RIKTIGT!, DET ÄR EN JORDBÄVNING! Vi håller balansen med hjälp av varandra då hela vägen rör sig, spricker under oss, människor flyr, skriker, gråter, blir träffade av fallande saker, träden gungar och faller och mitt emot oss står höghus och gungar otäckt. Vi får ta skydd för att höghuset brevid oss (som är byggd med glasfönster ända upp) skjuter ut glas åt alla höll. DET HÄR ÄR EN FILM, är det nästa jag tänker. DET HÄR KAN MAN ALDRIG FÖRSTÅ OM MAN INTE VARIT MED OM DET...


Skalvet slutar och vi får en jättechock, Lollo får hålla upp mig för jag känner att jag nästan ramlar ihop. Då kommer sekuritasvakten. ARE YOU ALRIGHT?, frågar han och kramar oss. Han var uppe på femte våningen i det hus vi så stå och svaja. Här står vi tre, mitt på gatan, känner oss så små och maktlösa, bara skakar och faktiskt börjar förstå att vi överlever nog det här. Sekuritasmannen offrar sig för oss och lyckas hämta våra pass inne på resturangen! Sen tar han med oss till andra sidan bron där det inte fanns höghus jättenära. Där samlas en jättemassa av folk som bara står helt tysta, tittar på staden och allt som fallit ihop. Det är en hemsk känsla och jag känner allt på samma gång, panik, rädsla, trötthet, yrsel och fruktansvärd ångest för allt. Börjar smått förstå vilken förödelse det är...


NU KOMMER NÄSTA SKALV, alla börjar skrika, hålla i varandra, skriker HOLD ON så att vi inte ramlar, ja tänkte, NU ÄR DET KÖRT, GRUNDEN KOMMER DELA PÅ SIG, DET ÄR SLUT MED OSS. Där vi står delar sig marken och precis brevid ramlar en kyrka helt ihop, det är ett sånt öronbedövande dunder....

Vi fick hjälp av sekuritasmannen att ta oss till ett säkert ställe för att sedan gå tillbaka till hotellet och försöka ta oss till flygplatsen....hur kommer vi nu hem?, vad händer?, vad är det som har hänt?, kommer det komma fler skalv? är frågor vi grubblar på hela vägen hem.

Känner mig skakig, tröstlös och helt helt slut när vi kommer fram. FRUKTANSVÄRT, det här är det värsta jag har varit med om. Nu förstår jag, nu har jag perspektiv på större saker jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Det här är vad jag kände för två dagar sedan när det hemska skalvet hände. Det har gått två dar och nu känner jag mig väldigt illa till mods när jag skriver det här, får gråten i halsen när jag ser bilder. Lollo och jag har fått sova i vår bil första natten och sedan på golvet på ett hotell i närheten tillsammans med flera hundra. Det är så snällt av människorna här att ställa upp med mat, filtar, sovplats och tröst. Jag är så tacksam, tack! Vill också tacka för alla fina omtankar från familj och vänner, det betyder väldigt mycket nu, tack! Jag tänker på alla som förlorat allt, familj, vänner, boenden och alla backpackers som fått sova ute och inet har någonstans att ta vägen, mina tankar finns hos er. Nu sitter jag och väntar på att få checka in på flyget, Lollo har redan åkt iväg och vi möts upp efter vägen. Jag är så glad äver att få åka hem nu så det finns inte, äntligen!

 

VI VAR MITT I SKALVET, MITT I PANIKEN, JAG KAN INTE FÖRSTÅ, OFATTBART ATT VI HADE SÅDAN TUR ATT RESTURANGEN HÖLL, OFATTBART ATT VI KLARADE OSS MED BLÅMÄRKEN OCH EN CHOCK, OFATTBART ATT VI LEVER...


http://www.expressen.se/nyheter/1.2340107/svenska-systrarna-om-flykten-under-jordbavningen

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • marko » Argi+ !!:  ”hej tycker asså att ARGI+ är ett av de bästa tillskoten som finns, så ni som tän..”

  • Gunnar Samuelsson » Nyhetsmorgon :  ”Första gången jag hörde dig tala var i ett slags sommarprogram som gick för cirk..”

  • Susann Arvidsson » Föredrag i Simrishamn :  ”Tack för att du ger så mycket av dig själv. Du inspirerar och har en härlig fram..”

  • Ylwa » Valpisar! :  ”Underbara valpisar. Nästa säsong kommer jag ha med min egna hund på golfbanan! =”

  • Anders » Grym dag!:  ”Peter Magnusson vet jag inte vem det är. Du är mer kändis än honom!”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-