Tidningsreportage VF

Hej!

 

Jag vaknade imorse med pappa inspringandes på rummet med en löpsedel i högsta hugg! Carro!!, reportaget blev så stort att du även hamnade på löpsedeln!
Herregud, tänkte jag. Var jag beredd på detta?
Pappa la sedeln på sängen och när jag tittade på den kändes det inte så farligt ändå, jag kan hantera detta.


När jag hade läst lite mer av artikeln kände jag mig till och med stolt och glad. Jag hade lyckats förmedla hela upplevelsen så bra till reportern att jag verkligen kunde känna med artikeln och uppleva att det var mig allt handlade om. Det var som att jag fick berätta och läsa om storyn själv, det kändes inte konstigt på något vis utan bara skönt att få höra om allt. Det är såhär andra människor tänker och känner när de läser om mig, det var första gången jag kände mig objektiv.

 

När man är mitt i ett "kaos" och något som man brukar beskriva som fruktansvärt, traumatiskt eller vad det nu kan vara så är det svårt att uppfatta vad det är som verkligen händer och har hänt. Det är mycket som flyger runt i skallen på en. Jag vet ju såklart vad det är som hänt men idag såg jag någonting annat. Jag kunde ta ett steg tillbaka på händelsen och se den med andra ögon, till och med kunna tänka mig in i andras situation. En ganska skön känsla även om jag tänkte - åh herregud, har hon gått igenom det här!


.....innan jag får påminna mig om att det är jag själv det handlar om.

Jag själv känner mig inte "handikappad", jag tror att jag aldrig kommer att känna mig som det, jag kommer aldrig att vara det i mina ögon. Jag är ju samma tjej, inget har egentligen hänt. Visst att vardagen blir lite omständigare men jag är samma som alltid. Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle känna såhär innan operationen, det är ett tankesätt som bara fanns där när jag vaknade upp. Som något lugnande som gjorde att jag kände mig "hemma", och jag håller stenhårt fast i det.
De enda gångerna jag blir påmind om vad som hänt är när jag möter andra människor (ute/allmänt), de ser vad som har hänt, inte människan bakom, men det är för att de inte vet, de vet inte att jag fick ta av mitt ben för att överleva cancer....

"Det är mindre än en månad sedan Caroline Larsson tvingades amputera sitt högra ben strax över knäskålen efter att ha blivit diagnostiserad med den elakartade cancerformen kondrosarkom. Men hon är fast besluten om att ta sig tillbaka. "Jag ville inte vara en sån som bara la sig på soffan och struntade i det. Mycket av inställningen har nog att göra med idrotten", säger hon.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • marko » Argi+ !!:  ”hej tycker asså att ARGI+ är ett av de bästa tillskoten som finns, så ni som tän..”

  • Gunnar Samuelsson » Nyhetsmorgon :  ”Första gången jag hörde dig tala var i ett slags sommarprogram som gick för cirk..”

  • Susann Arvidsson » Föredrag i Simrishamn :  ”Tack för att du ger så mycket av dig själv. Du inspirerar och har en härlig fram..”

  • Ylwa » Valpisar! :  ”Underbara valpisar. Nästa säsong kommer jag ha med min egna hund på golfbanan! =”

  • Anders » Grym dag!:  ”Peter Magnusson vet jag inte vem det är. Du är mer kändis än honom!”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-